I Osebol i norra Värmland bor inte så många människor längre. Många jobb försvann när skogsbruket industrialiserades. Skidbacken har vuxit igen. Affären har lagt ner. Kommunen vägrar renovera bron som nu står och faller sönder. Ungdomarna får åka fyra mil till Torsby för att gå i skolan, och bussarna dit och hem går glest. Det blir långa dagar.

De som bor kvar har dock all anledning att bo kvar. Det förstår jag gång på gång när jag läser Osebol av Marit Kapla. Ett åttahundra sidor tjockt vittnesmål från Osebols invånare om hur det är att leva där. En samtidshistoria i lyrisk tappning. De intervjuade i boken berättar om sammanhang, om hur man kan komma på kaffe oombedd utan att ringa först. Hur man hjälper varandra. Att tempot är lägre än i stan och att det finns tid för reflektion. Om tystnaden. Friheten att skapa det liv man vill leva.

De berättar om drömmen om ett annat liv samtidigt som de uttrycker tacksamheten för just den här sortens liv. Det är poesi och det händer saker i mig när jag läser. Kärleken till platsen flödar ut som sång från sidorna.

Vi får ta del av undersköterskans hektiska vardag och träffa byggjobbaren som arbetar sju dagar i sträck eftersom han inte vet när det finns jobb nästa gång. Konstnären som kommit till Sverige som barn på femtiotalet och barn som fötts och vuxit upp i Osebol, flyttat därifrån men nu flyttat tillbaka igen.

Ett antal gubbar gnäller över att det var bättre förr. Vilket de har bra argument för att det var; förr fanns skola för alla, förr fanns jobb, förr brydde sig kommunen om Osebol. Aldrig tidigare har jag så övertygat stått på de gnällande gubbarnas sida.

En röst åt de som bor kvar

Osebol ger röst åt glesbygden, åt ålderdomen, åt de som bor kvar när alla andra flyttat till stan. Men de som berättar har inte bara en röst, utan varsin och många fler. Generationer hörs mellan raderna. Relationer vecklas ut. Starka relationer där även de som dött finns kvar. Minnet av dem man älskat är så starkt närvarande. Textens formgivning stärker dessutom känslan av att det skulle kunna vara vilken människa som helst på glesbygden som berättar. Vilken ort som helst. Personens namn är nämligen tryckt i tunn stil längst ner på sidan och inga rubriker syns till.

Ett av mina favoritstycken i boken sätter fingret på bevarandet av minnet och platsen. Det är viktigt att veta var man kommer ifrån:

När jag haft
mina grabbar med i skogen
då berättar jag för dem
att här heter det det
här heter det det
och den här skogen
äger den och den.

Alvar Jansson f. 1945

Efter att ha läst ut boken är den starkaste känslan i mig att jag vill ha den sortens gemenskap. Jag vill kämpa för bron, för skolan, njuta av älven och skogen. Höra tystnaden som aldrig hörs i stan och dela ansvar med närboende. Ha friheten att skapa mig det liv jag vill leva. Trots avsaknaden av nostalgisk längtan bland de intervjuade – ”det var så det var” – så är kärleken till omgivningen otroligt stark.

Osebol av Marit Kapla är utgiven av Teg Publishing. Är du intresserad av att läsa boken? Fråga efter den i din lokala bokhandel. Annars finns den att köpa på bland annat Bokus, Adlibris och Cdon.